När tiden börjar rinna ut.

Jag har länge funderat på vad jag ska göra med min fina Plex. Vridit och vänt på hur jag ska få vår tillvaro att fungera. Egentligen har jag vetat länge att det bara kommer att sluta på ett sätt, men jag har försökt förtränga det alternativt försökt distansera mig till det hela. Nu går det inte längre och jag har tagit ett beslut, ett beslut där det är hjärnan och inte hjärtat får råda. Jag ska ta bort min älskade vän, för vår vardag blir allt mer påverkad av hans rädslor.

En dålig dag kommer vi knappt ifrån huset, han kan få för sig att saker låter trots att ingen annan hör något. Vi kan inte längre träna på brukshundsklubben på sommarhalvåret, för en bonde i närheten har luftkanoner på sina åkrar. I somras var Plex med på grillkväll med vänner och korvarna smällde på grillen – sen skulle han bara hem i panik.
Plex ligger oftare och oftare hemma när jag är iväg och gör något, för det fungerar inte att ha honom med. Den ständiga rädslan för att han kommer bli skrämd av något påverkar oss båda och han hamnar alltid i kläm.

Kanske (förmodligen) hade det gått bättre med en bättre förare, men nu är läget som det är och jag tror inte omplacering är ett alternativ. Det är trots allt få platser där det aldrig smäller, jag känner i alla fall ingen som bor så som skulle kunna ta honom.

Jag har inte bokat tid än, jag måste ta mig ork och lyfta luren – men innan november (då det brukar börja smälla på kvällarna här) rinner vår tid ut – och jag avskyr tanken.
Hur ska jag klara mig utan min trogna vän?

DSC_0447red 2
Advertisements

5 reaktioner på ”När tiden börjar rinna ut.

  1. Stackars er!
    Jag var i liknande situation med min lille problemkille (amerikansk cocker). Inte rädsla så men osäkerhet, morr o hugg. Jag var MYCKET nära att avliva, helt enkelt för att jag tyckte att det blev för mycket för hunden. Nu hade jag en otrolig tur o det har löst sig, men jag vill med det säga att jag har all respekt o förståelse för ditt beslut.
    Stor kram!
    Och PUSS till honom!

    Liked by 1 person

    • Tack så mycket!
      Hade rädslorna inte varit medfödda hade jag nog kämpat mer, men när jag ser att de blir stadigt sämre utan att något ”hänt” så ser jag ingen annan utväg 😦
      Tack för de snälla orden, och han får massa pussar och köttbullar nu.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s