”The ships have come to carry you home”

 

Plexus

Nu finns han inte mer, min älskade livskamrat Plexus. Han hade plötsligt bestämt sig för att sätta sin nya kompis på plats, bet honom så hårt att en tand gick igenom nosryggen. Varför vet vi inte, men det var uppenbart att situationen inte fungerade – och dealen var att fungerade det inte så skulle han få somna in.
Jag är ledsen och besviken över att det inte fungerade, men jag tycker att hans nya familj gjorde vad de kunde & jag är glad att de följde det vi hade sagt.

Plex 1 Nov 002
Plex kom in i mitt liv i april 2012, en omplacering från en tjej som inte längre hade tid med en aktiv brukshund. Han hade sociala rädslor från födseln, men mig var han aldrig rädd för. Vi klickade direkt, och han följde mig genom vått och torrt förutom när det smällde. Han litade på att ingen hemsk människa skulle göra honom något ont när han var med mig och jag försökte vad jag kunde för att han skulle slippa vara med om obehagliga saker.

DSC_0287red

Vi gick ett par kurser tillsammans, och med en bättre förare hade han nog kunnat bli en ganska bra spårhund. Han ställde alltid upp på allt och gav aldrig upp. Lika bra som han var på att arbeta, lika bra soffsällskap var han och jag vet att G har sett många filmer/serier och sportmatcher med Plex som sällskap. Han var en fantastisk lekfarbror till Ammo och andra, och han lärde mig massor under våra år tillsammans.
Jag är oerhört ledsen för att hans resa är slut, men jag ångrar ingenting.

Plex & jag

Plexus 2011.05.01 – 2015.12.04

”Don’t say: «We have come now to the end»
White shores are calling
You and I will meet again”

Annonser

Passivitet, hur gör man?

Först och främst måste jag åter skärpa mig med träningen, men jag tappar liksom flytet när jag arbetar natt och lämnar iväg Ammo.  Inte för att det är något fel på mina nattvakter (snarare tvärt om, de är fantastiska) men eftersom jag måste lägga tid på att lämna & hämta Ammo så tappar jag ibland träningsmotivationen istället.

Jag vet i alla fall vad jag & Ammo måste börja träna på och det är PASSIVITET(!) men frågan är – hur gör man? Jag har liksom aldrig haft problemet med passivitet innan, Plex ljudar ju liksom aldrig och är han inte rädd för något så är han ganska bra på att chilla. Tips på hur man får den unge herrn att slappna av och inte ljuda mottages gärna.
Jag upplever honom förövrigt inte som stressad på så sätt, utan han är bara dålig på att ta det lugnt och slappna av men vilket är nog så jobbigt.

Vårt andra problem är att Ammo just nu tycks lida av lite separationångest, vilket är mitt andra projekt att ta tag i – särskilt eftersom han snart kommer vara ensam kvar. Exakt hur jag ska lösa det hela vet jag inte, men jag kommer nog på något snart. Om inte annat får jag sätta mig och ringa min uppfödare (vilket jag kanske borde göra ändå, det var ett tag sedan vi pratade).

Förutom att ha varit på kursen idag, gick jag även ut med hundarna i Sankt Lars parken i hopp om att ta några fina höstbilder. Problemet är att ingen av mina hundar är särskilt bra på att modella & jag är en ganska dålig fotograf så man får helt enkelt ta en massa bilder och hoppas att någon duger.

DSC_0461red

DSC_0464red

DSC_0467red

Vi måste skärpa oss Ammo & jag!

Vi ligger efter med träningen jag och Ammo. Jag var bortrest 5 dagar förra veckan och nu är jag typiskt nog sjuk. Det är tur att Ammo är lättlärd, så att vi förhoppningsvis kommer ikapp i helgen. Han slutar förövrigt inte att överraska mig. I måndags testade jag musmatte target för första gången, det tog 3 klick innan han sprang fram till den och stampade på den med båda framtassarna! Helt fantastiskt.

Eftersom jag är sjuk så har vi inte gjort särskilt mycket sen jag kom hem i söndagskväll (förutom kursen i måndags så klart) vilket har gjort båda hundarna ganska dryga här hemma. Det har hittats grejer, busats hejvilt och pipits av tristess – så idag fick jag skärpa mig och släppa dem på korpvallen. Jag passade även på att träna lite fritt följ med lillen.

ammo plex

När tiden börjar rinna ut.

Jag har länge funderat på vad jag ska göra med min fina Plex. Vridit och vänt på hur jag ska få vår tillvaro att fungera. Egentligen har jag vetat länge att det bara kommer att sluta på ett sätt, men jag har försökt förtränga det alternativt försökt distansera mig till det hela. Nu går det inte längre och jag har tagit ett beslut, ett beslut där det är hjärnan och inte hjärtat får råda. Jag ska ta bort min älskade vän, för vår vardag blir allt mer påverkad av hans rädslor.

En dålig dag kommer vi knappt ifrån huset, han kan få för sig att saker låter trots att ingen annan hör något. Vi kan inte längre träna på brukshundsklubben på sommarhalvåret, för en bonde i närheten har luftkanoner på sina åkrar. I somras var Plex med på grillkväll med vänner och korvarna smällde på grillen – sen skulle han bara hem i panik.
Plex ligger oftare och oftare hemma när jag är iväg och gör något, för det fungerar inte att ha honom med. Den ständiga rädslan för att han kommer bli skrämd av något påverkar oss båda och han hamnar alltid i kläm.

Kanske (förmodligen) hade det gått bättre med en bättre förare, men nu är läget som det är och jag tror inte omplacering är ett alternativ. Det är trots allt få platser där det aldrig smäller, jag känner i alla fall ingen som bor så som skulle kunna ta honom.

Jag har inte bokat tid än, jag måste ta mig ork och lyfta luren – men innan november (då det brukar börja smälla på kvällarna här) rinner vår tid ut – och jag avskyr tanken.
Hur ska jag klara mig utan min trogna vän?

DSC_0447red 2

Äventyr på en söndag!

Igår spontan åkte jag och Erika till Frostavallen med hundarna för att gå på promenad. Vi gick en fin runda på knappt 3km. Vi passade även på att ha fikapaus precis vid sjön så att hundarna kunde passa på att bada lite. Yatzy är en riktigt badbrud, men även Ammo och Plexus tyckte det var ganska roligt att vara i vattnet. Jag tror faktiskt det var en av de få gånger jag sett Plex gå i frivilligt för att plaska lite.

DSC_0507red DSC_0511red

För att åka till frostavallen utan bil måste man ta tåget, och då måste man ju givetvis ta sig runt på Lunds centralstation. Plex är inte jätteglad i det hela, men går med på det mesta om jag säger åt honom. Amoo därimot är helt fantastiskt – han knatar glatt runt på perrongen och bryr sig inte ett dugg om folk och tåg. Vi passade även på att åka rulltrappa och jag insåg att det nog var första gången för Plexus med. Jag är så glad över att ha en hund som gör det jag ber honom om trots sina rädslor (och blir alltid så facinerad över att han trots ljud & sociala rädslor är hyffsat underlagsstark). Ammo var inte så rädd men skeptisk, och tänkte minsann inte hoppa upp på den där dumma trappan som rör sig. Efter lite övertalning (läs: Matte gick, så alternativet var att bli ensam kvar) så knatade han på och stod som ett ljus alla gånger.
Duktiga, duktiga Ammo!

DSC_0518red DSC_0541rep
På vägen hem fick vi vänta på bussen i stan och alla tre hundar tog sig en vilopaus på Clemenstorget, tämligen obekymrade över alla människor i omlopp.

Det var på det hela en fantastisk dag, men vi var alla ganska trötta när vi kom hem.

DSC_0580red DSC_0566red

Propelleröron och när träningen inte går som man tänkt sig.

Man har aldrig tråkigt när man har en valp hemma. Antingen jagar man den vilda valpen genom lägenheten och försöker få stopp på nästa vilda bus eller så funderar man på var valpen tagit vägen den här gången (eftersom det plötsligt är oroväckande tyst). Vissa stunder håller man på att bli gråhårig och andra stunder är det helt fantastiskt. Det senaste är det vanligaste tillståndet tror jag, eller så glömmer man bara snabbt bort det jobbiga.

Ammo’s öron är förnärvarande tejpade, något som jag alltid sagt att jag inte skulle ge mig på. Men vad gör man när öronen börjat stå åt alla håll och kanter? Han är förvisso bedårande söt med sina propelleröron men jag misstänker att jag inte kommer tycka det är lika gulligt när han är vuxen så vi gör ett försök med att stävja kaoset.

Idag hade jag stora planer på att träna med båda hundarna ute, men som vanligt när jag har planer så gick det åt skogen. Den ena var vildare än den andra, och ingen var på riktigt träningshumör verkade det som. Något gjorde jag i alla fall rätt, för båda hundarna har varit lugna i flera timmar. Imorgon blir det nog ett första spår till lillen tror jag – om mina planer går bättre än idag.

Plexus mår betydligt bättre nu, ryggen verkar vara som den ska och tassen läker sakta men säkert. Ute menar iaf Plex på att det inte något fel alls på hans tass – inne kommer han då och då på att den gör nog lite ont ändå. Jag är glad att han mår bättre, men gladast förutom Plex själv är nog Ammo som äntligen har en lekkamrat hemma igen.

11222538_10152836630096707_66280890735312457_n

Alltid är det något!

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag var bortrest på en weekendresa och naturligtvis är det då Plexus lyckas skada sig. Först drog han upp en liten skada på trampdynan vilket inte kändes så farligt men sedan har han även lyckats skada ryggen. Hur vet vi inte riktigt, men han får tramadol och rimadyl för smärtan så jag hoppas det ger med sig snart. I natt vilade han åtminstone ordentligt och var som vanligt när vi gick upp, men nu verkar han ha ont igen.
Jag förstår ingenting just nu men jag hoppas att det ska ge med sig snart. Han är röntgad och har tagit en massa prover, men det lutar åt att det är någon form av muskelskada. Jag är mycket nöjd med att ha valt att försäkra mina djur det kan jag dock säga!

DSC_0455red

Livet med Ammo rullar på. Han är fantastiskt på alla sätt och vis även om vi har en hel del att fila på. Idag kom han och satte sig i perfekt fotposition. Kan säga att det var jubel och belöning på det!
Vi passade även på att klippa klorna, något som den unge herrn inte alls tycker om och det berättar han gärna.. Det ska vi nog få ordning på tillslut det med!
Funderar på om jag ska introducera näringsspår idag, nu när det inte är så galet varmt ute längre. Första projektet ska dock bli att fästa upp gardinstången som Ammo drog ner innan min minisemester. Mer vild än tam, det är han allt.